Fetischer. Det finns nästan lika många fetischer som det finns saker,
allt från vardagliga små kinks som till exempel ett raff-set till lite mer
avancerade saker som bilar med mera. Hur hanterar man det och
framförallt hur pratar man om det egentligen.

Vet man ens om sin egen lilla fetisch? Jag är väldigt säker på mina egna
och jag antar att fler med mig är det, men det finns gott om folk som aldrig
riktigt vågar leva ut sina lustar. Jag själv kan tillexempel inte slita blicken från
ett par kvinnoben placerade i ett par svarta läderstövlar, jag är som de flesta
män, bröst och rumpfixerad och det finns ett par fler kinks med i bagaget.
Ett par höga, svarta läderstövlar på ett par välsvarvade ben får mig att
både bli helt knäsvag och att brösta upp mig som en älgtjur i brunsttider 🙂

Vad gör man om ens partner talar om att partnern har en ovanlig fetisch som man
kanske själv inte klarar av att hantera av olika orsaker?

Det finns ju åtskilliga exempel på kvinnor som inte kunnat hantera att deras
män faktiskt är transvestiter. (håll i begreppen. En transvestit behöver definitivt inte
vara homosexuell) och förhållandet därmed har gått itu, hur man hanterar
sin partners fetischer är väldigt olika och eftersom det hela rör sig om känslor
är det väldigt individuellt. Om en partner delar med sig av sina fetischer så
är vid det tillfället er partner väldigt känslig och blottad, speciellt om det
är en fetisch som inte är socialt accepterad. Jag menar, lite bondage är
något som väldigt många experimenterar med, men om er partner säger
att h*n vill ha blöjor, eller kvinnokläder, eller drömmer om att bli förnedrad
av dig samtidigt som en tredje part förlustar sig med partnern….
Tankarna kommer definitivt att snurra rätt bra, partnern kommer
att stå där och nästan förvänta sig en explosion.

Ta ett djupt andetag, säg inget riktat mot partnern de första 10 sekunderna utan
bara visa att du lyssnat på vad partnern har sagt. Ofta är det svårt att stoppa
de första orden som dyker upp, men försök.

Tala om för partnern att du behöver fundera på det här och gå och ta en promenad
eller en kopp kaffe. Försök att sortera ut tankarna i facken “reaktion” och “känsla”
och se objektivt på det hela. “Är det här något som jag kan hantera och acceptera?”
“Är det här något som skulle fungera i mitt förhållande?”

Givetvis kan svaret vara allt från “Oh vad trevligt!” till “Herregud, nej det är så äckligt
att jag inte ens kan tänka på det utan att må illa” Men då är det så. När man tittar på
det objektivt utan att bara reagera på chocken kan man ofta få bättre svar än att
man gör något som man kanske senare ångrar.
Dessutom, genom att visa er partner den sidan att ni inte bara exploderar så visar ni
också partnern att ni tar hänsyn till partnerns känslor.

När den känslostorm som ofta kommer har lagt sig kan man diskutera med sin partner.
Är det här något som partnern skulle kunna sköta på egen hand, är det här något som
jag som inte har samma fetisch skulle kunna hjälpa till med eller helt enkelt, är det
här något som är oacceptabelt för mig?

Det är ni, som par som behöver prata och se vad som behöver utföras och
du som “mottagare” av bekännelsen behöver formulera frågor så att partnern
inte känner sig attackerad.

Oavsett vad ni nu bestämmer er för, tänk på att ni är två människor i ett väldigt
känsligt läge. Försök att inte åsamka mer smärta än nödvändigt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.